Jennydontbehasty

Jag är så trött på mina kläder. Lådorna är fyllda men ändå står jag där varje morgon, trött och med håret hängandes över ansiktet, i försök att komponera dagens outfit, framför den där jäkla byrån.

Det är så lätt att tröttna på sin garderob, det går så snabbt. Men varför? Jag antar att vi lever i ett alldeles för granskande samhälle. Om man dagligen rannsakar varje litet hörn av sin mundering är det omöjligt att förr eller senare missa en och annan skavank.
Men faktum är att en större och mer varierad garderob är status, är modernt. Det är ganska tråkigt när jag tänker vidare... Vad hände med "signatur-parfymen" eller "typiskt-dig-plagget"? En del av vårt signum, vår karaktär går förlorad!
För att strö salt i såren berör vår ombytlighet inte bara våra paltor. Allt ifrån träningsformer till väder ska snabbt ersättas med nytt och fräscht. På vintern längtar man efter brännan och att slösa timmar på bryggan. På sommaren saknar man känslan som en kopp te framför brasan ger.
-Om nu våra hjärnor är inprogramerade till detta beteende, borde det väl påverka våra relationer? Vilket jag tror att det gör. Vi överanalyserar våra respektive, playar våra vänner, söker perfektion och tröttnar därmed. Det verkar som om dom ända fel och brister vi lyckas missa är våra egna.

Varför tröttnar vi inte på den person vi spenderar absolut mest tid med, den person vars tankar ständigt finns i huvudet - oss själva!?