Jennydontbehasty

Hur mycket jag än försöker, kan jag inte sluta tycka om alla hjärtans dag. Geléhjärtan, några fina sms, en allmänt rosa tillvaro och allt annat därtill. Tyvär måste denna extas balanseras av mitt cyniska jag. Den realistiska sidan som kompenserar mitt blåögda sett att se världen på.

Alla hjärtans dag har -sorgligt nog- blivit ett sett för företagen att tjäna pengar på. En kärleksdag på låtsas, ett av många påhitt vi troligtvis har anammat från USA.
Jag kan storyn, vi firar Valentine - Presten som i hemlighet vigde vad som ansågs vara för unga par. Valentine som offrade livet, som blev en martyr i kärlekens namn.
Grundtanken är fin, men det räcker inte. Denna dag står nu mera för något materiellt. Tydligen duger inte längre en ros, en kyss eller dyrbar tid tillsammans. Nu ska dagen vara välplanerad och innehålla aktiviteter som biobesök på privatbokade salonger, sexiga underkläder, dyra måltider, champagne och heta avslut. Gärna kombinerat.
Har romantikens dag slutat handla om intimitet och äkta kärlek? Är det idag bara något att skryta om, att med alla medel toppa?
En fuzzig blandning mellan ovanstående och något att må dåligt över. Det räcker med att fråga mina tjejkompisar, för att få den brutala sanningen konstaterad...
-Att vara i ett förhållande betyder forcerade dejter, att vara singel är enbart förödmjukande.

Jag själv njuter av temadagar som denna men att reflektera över det får mig att inse att långt ifrån alla gör det.
Men för att försöka avsluta på ett moget och uppmuntrande sätt säger jag:
-Tänk inte så mycket. Njut av det lilla; en genuin kram från en nära vän eller chokladasken från mamma. Har du ingen partner? Skit i det, för det kommer. Och om du har ett förhållande är det bara att njuta. Han förväntar sig i grund och botten lika lite som du.

Ur Svensk Dam läste jag igår »Det är lite befängt att ett visst datum ska vara romantiskt. Romantik ska inte vara schemalagd.«