Jennydontbehasty

Nu börjar slutet. Jag har precis blivit en trea och även om entusiasmen inför detta är nära obefintlig kan jag inte tänka på annat än vita mössor, festfix, frihet och champagne. Det är något att vara entusiastisk för.

Breaf: Jag gick ut tvåan med, vad som för mig är, grymma betyg. Därför var jag väl förtjänt en lång och livlig sommar.
Jag har gått från att frilansa för Sjöstadsbladet till att leka barista på ett bageri, med en iskall chef och en lite för kärvänlig bagare, till att se söt ut i kavaj medan jag hyr ut fina demobilar på Audi Stockholm.
Jag har börjat röka och slutat röka.
Jag och tio underbara tjejer har röjt på Kos i en veckas tid. Romans, lemonshots vid lunchtid och ett evigt dansande på bardisken. Där fick jag också chans att träna min ringrostiga norska....
...Vilket kom väl till pass när jag (för första gången) helt själv flög upp till Narvik. Släktträff blev substitut för några veckor till på Kos, där jag skulle jobbat. På stranden. I solen.
Jag har också hunnit fylla myndig, vilket hela gänget just nu gör på löpande band, äntligen. Min 18årshelg bestod av hembakt morotskaka uppdukat på långbord, exstensions och en kväll på LaRoy. En bryggfest med släkt och vänner, rosa, gröna och alldeles strössliga cupcakes, Coronas, vitt vin, shots, margaritas och tropisk värme.

Och nu sitter jag här, överväger att plocka upp bloggandet igen och drömmer mig fram i tiden – med entusiasm.

9 juli
  

10 juli
   

Kos juli
   

Narvik augusti
   

Framtiden springer ikapp mitt lugna nu. En evig sommar blir till skolstart. Höst. Vardag.
Mitt, för det mesta älskade, barndomshem står nu Till Salu. Främmande folk ska granska min trygghet. Fjärilen 26.
Vart an leder den så kallade framtiden? Mot stress, kyla och storstadsförvirring eller mot nytt mod, snötäckta joggingstråk och en ny trygghet. Tror och hoppas på det sistnämda.


Om mina få men ack så trogna läsare vill se huset, klicka här. Tills vidare!

med stora charmen. Småland såklart.
Bortsett från ostadigt väder var veckan både kul, mysig och skön. Vi har grillat, pressat, spelat en hel del(!) kortspel, paddlat kanot, självförtroendeboostat varandra, tävlat i en oavslutad femkamp, diskuterat politik och bänkat framför både American Pie och Paradise Hotel.

Fjolårets tandkrämsincident ersattes med sommarens mest lyckade bus:
Klockan är runt 03, Hanna och jag har nyss somnat sött. Sara och Hanna i rummet brevid. Lisa, Lina och Julia lämnar lillstugan för att skrämma oss i huset... Hanna vaknar av bankande och skramlande - högt skramlande! Hon väcker mig och två sömndruckna brudar sitter strax med uppspärrade ögon, hamrande hjärtan, topless. I panik.
-Ring din mamma!!
-Ska jag ringa 112?
Jag tar mig upp i överslafen, halkar lite lätt på stegen. Väggbankandet och kastrullskramlandet fortgår men insikten är forfarande mil ifrån.
-Har vi något vapen?
-Vi kastar glaset!!
Och så snilleblixten; Med all min kraft blockerar jag sovrumsdörren medan Hanna öppnar fönstret. Vi hoppar ut. Rymmer. Med min överlevnadsinstinkt i högsta hugg halkar jag på den nattfuktiga gräsmatts-jäveln och ligger sen raklång på det blöta, gröna. Vi fortsätter utmed grusvägen som marathonlöpare. Vid uppfartens ände stannar vi upp, ringer verkligheten och blir rejält utskrattade. Som vi skrattade!

Ni är ett underbart gäng. Tack för en oförglömlig vecka.

Lite fjortisvarning, men vilket ögongodis sen!
Bradley Cooper. Fångade i alla fall min uppmärksamhet på bioduken.
Baksmällan var skitkul men möjligtvis mer lättrelaterad för det manliga könet...