Jennydontbehasty

Jag undrar så varför stress har blivit ett status-signalement. Hur kan man få "dålig på att disponera sin tid" till något positivt, något populärt? En fullklottrad almanacka betyder inget mer än en hektisk tillvaro utan rum för relationer och eget välbefinnande.
Det tycks ha blivit en symbol för välfärd och det är absurt. Att kunna ta den där extra veckan ledigt eller att spendera några dagar med sig själv och sina kära är väl verkligen en lyx som just "täta människor" har råd till...
Så varför blir ingen-tid-över-karaktären den vägledande? Jag antar att det handlar om graden popularitet och den där bekräftelsen om hur betydande och viktig man faktiskt är. Med ett belamrat schemat tror man sig visa att "jag är en oerhört viktig person, en uppskattad resurs på jobbet, alla vill ses och jag är beundransvärt otillgänglig" - när det i själva verket handlar om att inte lyckas hitta en kvalificerad barnvakt, att skjuta fram plugget tills det hopar sig, att pga dåliga matvanor tvingas till många fler timmars fysisk aktivitet än du tänkt eller att stå kvar som singel medan den biologiska (eller sociala!) klockan tickar på. Inte så mycket status i det, om du frågar mig.
Jag vet ju själv - jag mår som sämst när jag är stressad, som bäst när jag har utrymme till spontanitet!

Så låt oss nu sikta mot framgång för att ha råd till en lugn stund, och inte för att bevisa hur ständigt sysselsatta vi är.