Jennydontbehasty

Håret i en högt sittande knut, en tight jacka med hög krage och frost. Jag sticker ut. Ut ur Stockholms skrämmande grå aura. Jag är tuff, kaxig och pang-på.
Sitter på tåget, från dom södra förorterna påväg in mot City. Fokus på kriminologi-boken. Eller?
På sätet brevid mig sitter två jä*la wannabe OGs. Två grabbar som fyller det tidiga lördagståget med bas och surriyoyo. Ingen pallar!

Så snabbt, så diskret, genomgår tuffa jag en förkastlig metamorfos. Jag blir en typisk svensk, en mellanmjölk. Där sitter vi svenskar, representanter för Sveriges största fördom, kanske tom Det Nya Stockholmssyndromet?
Alla sitter och irriterar sig som fa-an på att bli störd, men är det någon som öppnar kakhålet? Tror inte det va...
Men nytt år betyder förändring. Samlar kraft, tar sats och:

-Fan killar, kan ni stänga av musiken?
(Det är tom olagligt nuförtiden!)
Konstpaus - Killarna sänker.
-Fucking svennar, pallar ingenting.

Så nu sitter jag där. Besegrare eller besegrad?
En klar paradox infinner sig i mitt blonda, lilla huvud: I hopp om att bryta den typiskt svenska tystnaden blir jag den typiska svenskan som endast tål just tystnaden. Komiken klarnar.

Såhär i efterhand då? Jag stärkte mig själv, knäckte myten och... drog en ny fördom över den svenska befolkningen. Nästa gång tar jag taxi!