Jennydontbehasty

En ny dag. En annorlunda dag. En till viss del sorgens dag.
Idag har gamla goa' laget (rester av oss i alla fall)  tagit ett både tungt och lättande beslut - vi lägger ner. Mina år som mittnia är från och med nu något att se tillbaka på, historia.

Men tänk att jag tog allt det där förgivet. Alla mellan-matcher-toasts, stukade fingrar, Eken Cups bajamajor, Ica kuppen utan skor och våra rosa bollar.
Jag kommer ihåg den allra första matchen vi vann, tror det var den tredje spelade. Jag hade dansuppvisning och var därför inte med. Kommer ihåg Olle:
-Vi vann för att inte du var där, hehe!
Tror han kommer sakna någon att kaxa mot.
Jag minns mitt första och enda röda kort, Martinas alla fighter, Lindas alla mål och Cassandras många utvisningar.
För att inte tala om matchen mellan Sverige och Frankrike. Lagets två lill-rebeller (gissa vilka de var...) hejade av okänd anledning på fel lag.
Jag kommer ihåg helgen i Göteborg. Hur jag spottade i motvind, alla matcher vi förlorade (för att allas tankar kretsade kring:), Liseberg och min borttappade Catphone som så småning om tassade tillbaka. Carro och hennes sönderbrända ansikte, domaren Glen och saltvattensstänket.

Jag glömmer aldrig Angelica och Line som lärde oss "Så kom igen vårt Salemsgäng", Peters "De mål du missar är de du inte skjuter" och slutligen Rolles alla utbrott på inkompetenta domare. Jag glömmer aldrig er, tjejer!